TEXT OCH FOTO: JOHAN JOELSSON

Det började med en vild dröm om en kreativ och varm tummelplats med fokus på hela människan. När Karlshamns Waldorfskola nu 20-årsjubilerar är allt fortfarande i rörelse. Mycket har förändrats sedan starten men den frihetliga och holistiska grundsynen är intakt.

Plötsligt öppnar sig himlen i en piskande störtskur. Regnvattnet flyter i rännilar på skolgården och den solvarma asfalten ger ifrån sig en karaktäristisk doft av sommar. Men precis lika hastigt som det kom, lika tvärt upphör regnet varpå en solstråle bryter igenom molnen och blixtbelyser skolgården. I samma ögonblick kommer en flicka cyklande på en enhjuling. Hon rullar in på skolans basketplan, tar några varv varpå hon parkerar sin cykel mot ett regnbågsfärgat plank och knäpper av sig hjälmen.

Det är en söndag i mitten av juni och terminen har precis avslutats. Ändå vimlar det av människor i skolbyggnaden i utkanten av Karlshamn. Lärare, fritidspedagoger, skolledare, styrelsemedlemmar och elever, nya och gamla, har samlats för att tillsammans teckna en bild av den 20-årsjubilerande skolan som blivit något av en institution i Karlshamn. Allt startade med att några engagerade föräldrar, vars barn snart skulle börja skolan, träffades för att diskutera alternativ till de kommunala skolorna. Föräldrarna kände ett behov av att ge sina barn en skolgång med fokus på kultur, natur och lekfullhet. Något de tyckte saknades i kommunens skolor. I Karlshamn fanns vid den tiden en förskola med Waldorfinriktning –Daggkåpans barnstuga som grundades 1990 – och föräldrarna ville gärna att barnen skulle kunna fortsätta med samma pedagogiska inriktning under hela sin skoltid.

– Jag fastnade direkt för att allt var så genomtänkt. Det fanns en röd tråd med dofter, färger och nyfikenhet som jag ville förmedla till mina barn, säger Marie Bejmar, förskollärare på Daggkåpans barnstuga och en av grundarna av Karlshamns Waldorfskola.

Tillsammans med de andra föräldrarna började hon sondera terrängen för vad som krävdes för att starta en ny skola. Dokument plöjdes, samtal ringdes, brev skrevs. Det rådde en stark nybyggaranda och föräldragruppen åkte på en rad researchresor till andra Waldorfskolor i södra Sverige för att lära sig mer.

–  Vi ville integrera det teoretiska med det konstnärliga, men också vara lyhörda för barnens utveckling och lära oss på plats ute i naturen. Vi fick mycket inspiration genom att träffa andra likasinnade, säger Håkan Lindberg, en av skolans grundare.

Föräldragruppen fick en god kontakt med Karlshamns kommun och erbjöds 2001 att köpa en nedlagd skola. Tillsammans hjälpes de åt att renovera och skapa en inspirerande och fantasieggande utemiljö. I december samma år beviljade Skolverket tillstånd för Karlshamns Waldorfskola. Efter att ha rekryterat pedagoger kunde skolan ta emot sina första femton elever hösten 2002.

Skolan är inspirerad av den österrikiske filosofen Rudolf Steiner som grundade antroposofin och Waldorfpedagogiken i början av 1900-talet. Waldorf utgår från det nyfikna barnets naturliga tilltro till och förundran inför världen. Pedagogiken lägger lika stor vikt på den tankemässiga, den känslomässiga och den viljemässiga utvecklingen hos barn. Men för lärarna på Karlshamns Waldorfskola har det ända sedan starten varit viktigt att inte kopiera Steiners tankar rakt av, utan i stället hitta sin egen röst och skapa en läromiljö som alla – elever och pedagoger – kan känna sig hemma i.

– Det finns en bild av Waldorf att det är en massa kött- och tv-förbud och lutor. Så jobbar inte vi. Vår ledstjärna är att man ska få vara precis som man är och att alla idéer är tillåtna, säger Paul Ekdahl, musiklärare på Karlshamns Waldorfskola.
2021 sändes en dokumentärserie i SVT som hette De utvalda barnen. Den handlade om Waldorfskolan Solvik i Järna. En mörk bild tecknades av en skola som inte brydde sig om att lära eleverna skriva och räkna. Men också av en elitistisk miljö där vissa barn mobbades ut. Dokumentären fick stort genomslag och väckte mycket känslor i Waldorfkretsar, så även i Karlshamn.

– Skolinspektionen kom hit och gjorde en tredagarsinspektion, men vi fick inte några påpekanden på någon punkt. Vi hade också ett möte för alla föräldrar som kände oro. Vi förklarade att vi, precis som Solvik, studerat Steiner men att vi valt ut de delar som vi tyckt varit vettiga, säger Katarina Pattberg Miller, rektor på Karlshamns Waldorfskola.

– Jag såg dokumentären tillsammans med mina två döttrar som båda går och har gått här. De blev jätteförvånade och kände inte igen sig i någonting, säger Henrik Nilsson Tröst, före detta lärare på Karlshamns Waldorfskola.

Det slamrar av kaffekoppar i skolans fikarum. Stämningen är uppsluppen. Det blir många kära återseenden. Berättelserna om roliga, dråpliga och minnesvärda ögonblick ur skolans 20-åriga historia avlöser varandra. Som den där gången när skolan råkade köpa in flöjter för 16 000 kronor i stället för 1 600 kronor. Och då eleverna ville ha dansbandsgala och tillsammans med personalen satte ihop en jättekonsert med pyroteknik. För att inte tala om äventyren under alla de naturexkursioner som skolan genomför varje år. Från vandringarna i Lappland till cykelutflykterna längs med Mörrumsån. Några av skolans tidigare elever har slagit sig ner i en soffa där de delar med sig av sina minnen.

Regnmolnen har skingrats. På skolgården turas barn och vuxna om att försöka cykla enhjuling, andra har fastnat i diskussioner om skolans framtid. En utbyggnad planeras. Klasserna ska också bli lite större under de närmaste åren. Någon drömmer om ett gymnasium. Jag frågar rektorn Katarina Pattberg Miller vad jag kommer att mötas av om jag besöker Waldorfskolan om 20 år.

– Jag hoppas att skolan tuffar på precis som vanligt och att det jobbar människor här som älskar barn och allas olikheter. Det är omöjligt att sia om hur världen kommer att se ut om 20 år, men jag är övertygad om att vi kommer att fortsätta vara en plats fylld av samarbeten, empati och lyhördhet, säger hon.

Flera av föräldrarna som var med och grundade skolan är fortfarande aktiva, antingen som pedagoger eller som medlemmar i styrelsen. Drivet och engagemanget är detsamma idag som i början av 2000-talet.

– Jag får fortfarande lika starka kickar av att se barnen växa och utvecklas. Känslan av att allt man gör kan bära frukt är fantastisk, säger Marie Bejmar.
Tre timmar har passerat och det har blivit dags att runda av återträffen. Waldorffolket tar farväl av varandra och försvinner ut till väntande bilar, bussar och cyklar. Skolgården badar i kvällssol när Johanna Nilsson Tröst knäpper på sig cykelhjälmen.

– Tidigare gick jag i en kommunal skola, men detta är något helt annorlunda. Här finns en nyfikenhet på mig som är väldigt stärkande. Jag är så glad över att få vara en del av detta fina sammanhang, säger hon och rullar i väg i sommarkvällen.