"Först gjorde vi alla tipis för de var självklara. Franz ville måla dem också och det tycker vi blev jättefint. Signe ville ha en torklina som de hade för att hänga sina skin på så det gjorde vi. Lägerelden var också självklar.
Vattnet var också Franz idé och det har vi gjort av färg, lera och pinnar.
Vi tänkte ha snö på bergstopparna men vi hann inte med att måla det. Vi allihop gjorde gubbar, sen kom Oskar på molnen men det var lite allas idé." - Signe, Rittal, Hailey, Franz, Oskar & Agnes

Jaijcha och de två renarna

En berättelse om Jägar- och samlarstenåldern

Skriven av: Agnes & Oskar

Det var en gång en flicka under jägar-samlarstenåldern som hette Jaijcha. 

Jaijcha vaknar tidigt på morgonen det är kallt och frostigt och hon fryser om näsan.
Hon sätter sig upp och ser att de andra i lägret redan är uppe och jobbar. Hennes pappa förbereder sig med de andra männen att gå ut och jaga. Jaijcha hör att de pratar om att få fånga en ren. Hon hoppas få följa med och titta på. Hon ser sin pappa hålla i ett spjut. Hennes mamma och de andra kvinnorna förbereder krokar och rep för att fiska och de ska plocka bär. 

- Jaijcha, kan du gå och plocka bär medan jag och de andra går och fiskar? frågar hennes mamma.
- Okej, säger Jaijcha. Hon klär på sig sitt renskinn. I sin säck lägger hon örter, löv och läderremmar. Sedan säger hon till sin mamma att hon går. 
 

Renhonan visade Jaijcha att hon skulle krypa in i björnbärssnåret. Hon tvekade först men sedan kröp hon in.

När hon kom längre in hörde hon någonting, hon blev lite rädd och kröp långsammare och långsammare ju högre ljudet blev. Hon såg till slut en skadad renkalv. Den var blodig och satt fast i björnbärssnåret.

Jaijcha ville hjälpa renkalven. Hon satte ner sin säck på marken och plockade fram flintakniven som hon fått av sin pappa. Med den skar hon loss renkalven. Hon hittade läkande örter som hon tuggade i munnen och la med hjälp av löv och lädersnöre runt såren på renkalvens ben. Hon nynnade en liten ritual för att få hjälp av gudarna så att renkalvens sår skulle läka. 

När hon skulle krypa ut fastnade hon i björnbärstaggarna. Jaijcha hörde vargarna yla och då behövde hon ta med renkalven och renhonan till en säkrare plats där det skulle trivas och leva i lugn och ro.
Hon visste om en glänta nära Björnsvansberget som är omslutet av höga buskar. Jaijcha ledde renhonan och kalven dit. Sen när det var framme vid Björnsvansberget  då skulle hon ge sina bär som hon hade plockat i skogen. Hon tog fram sin säck med bären och hon satte säcken framför renarna. Renarna nickade mot Jaijcha och hon trodde att de tackade henne.

Jaijcha återvände hem, hon trodde att hon aldrig skulle få se dem igen. Men de träffades många gånger efter det och blev väldigt goda vänner.

"Vi bestämde det mesta efter hand. Vi började med bakgrunden. Huset var självklart och trädet i och med att de började bo i hus och klimatet förändrades och det blev varmare och det kom lövträd.
Vi har tändstickor som staket för man började odla. Vi ångrade oss med huset. Först hade vi tänkt att det skulle ha fyra väggar men satte vi det mot bakgrunden och det tycker vi blev mycket bättre för det tar mindre plats. Dammen la vi till efter hand och vi tycker att den blev fin och att det var en bra idé." -  Elsa, Inez, Älva, Brittnie, Jesús & Sofia R

Blodsyster

En berättelse om Bondestenåldern

Skriven av: Brittnie, Jesús & Sofia R

Lilli vaknade av solen och tittade upp på halmtaket, hennes säng kändes jättehård för att hennes pappa hade gjort den sängen av trä. Dagen var redan igång när hon kom ut från deras lilla hus. Pappan slaktade en gris för att byta mot andra varor och hennes mamma var i deras land och tog hand om deras grödor. 

Hon tittade på pappas långa blonda hår, han hade gröna ögon, sedan tittade hon på sin mammas bruna ögon, hon hade brunt hår. Lillis mamma bad henne hämta korn till gröt.

- Mamma, mamma, jag såg ett monster! Skrek hon.
- Sluta tramsa och ge mig kornen, sa mamman strängt.
Lilli tittade ner i marken och sa:
- Förlåt, jag glömde. Jag var så rädd. 
- Okej, då äter vi inte gröt. Då måste vi äta torkade rötter, sa mamman.
- Förlåt, sa Lilli igen. 

Natten kom och Lilli la sig hungrig för att sova. Plötsligt vaknade hon av ett isande skrik. Hon gick upp ur sängen och öppnade dörren då såg hon skuggan som hon mötte i skogen. Skuggan började skrika. Lilli sprang in i full fart, stängde dörren med en smäll, gömde sig under sängen och stängde munnen. 

Plötsligt såg hon fyra ben stå framför sängen. POFF!! Så försvann de. 

Lilli var helt själv, trodde hon. Någon bultade hårt på dörren. Hon trodde att det var hennes pappa som hade kommit hem från att ha slaktat djur. Hon kröp fram från sängen och gick ut för att möta honom, men där ute fanns ingen. Hon vände sig om och plötsligt så stängdes dörren av sig själv, hon sparkade och försökte öppna dörren för att komma in men det gick inte. Hon sprang i skogen. Där inne såg hon flickan. Flickan hade röda ögon, flickan kom nära Lilli.

Flickan sa:
- Hej syster, jag har saknat dig. Flickan puttade Lilli och hon ramlade baklänges på en vass sten. Lilli började blöda.

"Det var lite häftigt för det kändes som om vi alla hade lite samma hjärna, vi tyckte likadant allihop i början. Det var Sixten, Sofie och Tilde som hade de första idéerna. Sen la vi till vagnen för de uppfann ju hjulet under bronsåldern så den kändes viktig att ha med.Eldstaden var med från början, men sedan tittade vi en gång till på tidslinjen och såg hällristningarna och då bestämde vi oss för att måla en sten med hällristningar på. Molnen la vi till efterhand.
Sedan gjorde vi staket också för de stängde ju in grödorna och inte djuren på den tiden för att skydda grödorna så inte djuren skulle äta upp dem. Djuren kom till efterhand för det andra gjorde gubbar men då kom vi på att vi ville göra djur istället för vi ville inte göra gubbar." -  Lisen, Nea, Sixten, Tilde, Sofie & Tor

Flickan och smycket

En berättelse om Bronsåldern

Skriven av: Tilde & Sofie

Det var en gång för 2900 år sedan. Den tiden där brons skapades. Det fanns en liten by omringad av en stor tät skog. En flicka vid tio års ålder bor i byn, den här historien handlar faktiskt om henne.

Hon bodde med sin mor och far i en by. De var ganska fattiga för de hade inte så mycket plats att odla,så de hade inte så mycket mat att försörja sig med. Hövdingen styrde i byn, han hade ingen sympati och brydde sig inte om någon. Föräldrarna hette Lilli och Agnar. De bodde i utkanten av byn. De ägde en häst och två katter. Pappan jobbade med att odla och mamman jobbade med att ta hand om huset och djuren. Saga var deras dotter. Hon hade en flätad kjol och en ylletröja, hennes hår var knutet med band i en fin frisyr. 

Dagen hade varit slitsam och hon hade hjälpt sin mamma med hus sysslor hela dagen, de hade båda glömt att ordna med mat för kvällen.

- Snälla Saga, kan du gå ut i skogen och försöka hitta bär till middagen? Frågade hennes mamma trött. Saga tyckte synd om sin mamma som arbetat så hårt hela dagen så trots att det hade börjat bli mörkt gick hon mot skogen för att hitta de bär hennes mamma bett om. 

Hon fick en olustig känsla i magen när hon satte det första steget in i den skuggiga och täta skogen  Hon hade ögonen ner i marken för att leta bär, hon lyfte blicken och hennes ögon fastnade på ett svagt ljus lite längre in i skogen. Hon funderade på att undersöka det mystiska ljuset närmare och hon beslöt sig för att göra det. 

- Mamma, Pappa! Ropade hon.

Men ingen svarade. Hon sprang in i huset och såg att ingen var där. Hon blev ännu räddare så hon gömde sig under bordet.

Gasten försökte hitta Saga. Gasten bankade på nästan alla husen men hittade inte hennes hus. Hon tittade på hennes halsband och såg någonting inristat, först förstod hon inte vad det var men när hon gned tummen över mönstren så förstod hon att det var runor. Av ren instinkt läste hon runskriften högt.
“Djupt i mitt hjärta ska ingen rädsla få vara, detta smycke ska mig försvara”.

Hon märkte att en lila aura började skapas runt henne. Gasten blev rädd och svävade iväg. En stund senare kom hennes föräldrar hem. Hon kramade sina föräldrar. De åt sin middag. Sedan somnade alla.  

Det här var berättelsen om Saga och smycket.

"Werner kom på borgen, men alla var också med på det och det kändes självklart. Vi tänkte också måla en sjö, men först blev den lite för stor för vi ville ha massa båtar i den också men vi fick minska ner den så vi fick plats med det andra också. Vi ville egentligen ha många fler hus men det blev för många så vi fick inte plats med dem.
Vi hade också tänkt att vi skulle ha öppna portar men det kom vi inte på fören vi limmat fast dem. Vi var först lite osäkra på molnen men sedan bestämde vi oss för att ha dem och vi tycker att de blev fina.

Solen är gjord av ull och silkespapper, det är Ella som har gjort den och hon har målat solstrålarna också. Vi ville ha solstrålar för vi ville göra det tydligt att det var en sol. Isobel är väldigt nöjd med grönsakerna som vi gjort, de blev väldigt fina. Vi har gjort små skålar också med olika grönsaker i.

Vi såg att de andra grupperna gjorde eldstäder och det ville vi också ha men vi gjorde många för det är ju en by.
Vi ville ha bänkar också men vi fick inte plats med det, då hade vi fått ta bort hus och det ville vi inte. Vi har ett vedhus och så la vi veden utanför så att man kan se att det är ett vedhus för är de inne i huset så tror man kanske bara att det är ett vanligt hus. 
Vi har valt att ha ljusslingan nere och uppe för att man ska kunna se byn ordentligt när man tittar in i tittaskåpet.
Vi hoppas att ingen pillar sönder det." -  Ebba, Sophia, Isobel, Werner, Ella & Rut.

Viggo och den första striden

En berättelse om Järnåldern

Skriven av: Rut, Ella & Werner

Viggo väcks tidigt av sin pappa. Det är en vanlig dag och Viggo ska hjälpa sin pappa med alla sysslor i byn, det är en stor by med över 500 människor varav ungefär 250 är krigare. Viggo och hans pappa tittar till fångvaktarna, drängarna och vakterna för han ska själv bli hövding en dag precis som sin pappa.

Hans pappa är hövding och är stor, lång och väldigt stark. Hans mamma är lång, vacker och klok. Hans syster Freja är smal, smidig och stark och han själv är lätt men riktigt stark i armarna.     
Först ska de titta till vakterna uppe på muren. Sedan skulle de äta frukost men när de hade kommit upp på muren berättar vakterna att de sett främmande ryttare utanför borgen, de sa att de trodde att de kom från Tores borg. 

När de kom tillbaka till huset så berättar Björn om nyheten för Freja och Sigrid. 
Sigrid och Freja ger sig ut i byn för att varna alla kvinnor och säga åt dem att hjälpas åt att samla in alla djur och så mycket mat de kan in i borgen.

Viggo och Björn samlar alla männen i byn och säger åt dem att ställa sig på sina poster och förbereda sig för anfall. Alla sover oroligt den natten. 

Redan nästa dag hör de klappret av hovar och stampet av fötter som närmar sig borgen. Portarna in till borgen stängs. Bågskyttarna gör sig redo på muren. De andra krigarna samlas mitt i borgen för att gå ut till sina poster. Några går till den hemliga dörren som leder ut ur byn och några gör sig redo i 10 små båtar i hamnen där de möter 2 stora båtar från Tores by. Det är stora båtar med krigare. 
Männen i byn ropar upp till de andra att de måste ha fler män vid stranden och fler båtar för att kunna försvara sig. Bågskyttar kommer ner och gör sig redo även vid stranden.

Under tiden striden var i full gång gav sig Sigrid och Freja ut för att söka hjälp av de andra byarna. Vid alla utgångar var det fullt av fiendekrigare så de fick ta den allra hemligaste utgången, den i den gamla brunnen. Där behövde man krypa ner i den trånga brunnen och för att kunna det behövde man vara smal och stark.

Så medan de gav sig av genom den trånga brunnen kämpade Viggo för sitt och borgens liv.
Men plötsligt kom en fiendekrigare lika stor och stark som Viggos pappa fram ur skuggorna.
Viggo försökte kämpa emot men bars bort av den store mannen.

- Hjälp mig! Ropade han medan han bars bort av den store mannen.
Samtidigt i den trånga gången mellan den gamla brunnen och den allierade byn hade 
Freja och Sigrid nästan kommit fram.

- Nu ser jag ljuset, sa Freja, som var först. När de kom ut sa männen från den allierade byn att de gärna hjälpte till att försvara byn.
-  Vi har väntat länge på att få hjälpa till att försvara borgen, sa de.
- Tack så mycket, sa Sigrid.

Vid borgen upptäckte Björn att hans son var försvunnen. När han såg sig om såg ha att en stor man bar bort Viggo han försökte springa efter den store mannen men förgäves. Han kunde bara se på när den store mannen bar bort Viggo. 

Samtidigt i den allierade byn hade Sigrid och Freja fått ett 30-tal män som var frivilliga att försvara deras byn. Nu var de på väg till borgen fullpackade med vapen och mat.
Viggo hade kommit fram till sin destination. Det var en fängelsehåla. Nu satt han där
och väntade men på vad visste han inte. 

Freja, Sigrid och de 30 krigarna hade kommit fram till borgen. De sa åt Freja och Sigrid att söka skydd medan krigarna stred mot fienden. När Björn såg de 30 krigarna blev han väldigt glad samtidigt som han var full av sorg och oro över att Viggo blivit tillfångatagen.

Inne hos Viggo i fängelsehålan hade fiendehövdingen kommit på besök. Nu stod det klart för Viggo att han var tvungen att rymma. Med sina bara händer börjar han gräva en tunnel ut ur fängelsehålan och han kommer ut på fiendens borggård. När han kommer ut börjar han leta efter de två svärden som han tappade när han blev tagen. Han hittade dem och började ta sig ut från borgen genom att besegra den enda vakten vid den dåligt vaktade porten. Han hittade vägen tillbaka till slagfältet. Han mötte sin pappa och berättade vad som hänt.

- Det är okej, kom så fortsätter vi försvara borgen, sa Björn till Viggo.

Efter långa strider står det klart att Björns borg är den som vunnit striden.
Förlorarna drar sig tillbaka och lugnet lägger sig över borgen igen. På kvällen firar alla i byn tillsammans segern i hövdingens långhus.